2.23.2009

Det blir vår igen

Dalarna var rätt så fucking underbart.
Aldrig har jag varit med om ett ledarlag så sammansvetsat, en konfirmandgrupp så fylld av potential eller en sådan enorm glädje över minsta företag.
Men bästa av allt var nog inom mig själv.
För exakt ett år sedan spenderade jag sista kvällen i Dalarna med att gråta hysteriskt på min präst. Jag grät, och skrek och vägrade med varenda cell i min kropp att åka hem. Dagen efter spenderade jag en hel bussresa med att med ren vilja få bussen att vända och åka tillbaka till Svärdsjö.

Inuti mig var kaos. Runt mig var fullkomlig panik, och jag vägrade återvända till den.
Men det gjorde jag.
Ett år senare fällde jag några tårar för mina vackra konfirmander, för att livet är vackert, och för att jag var så fruktansvärt trött. Men jag kunde packa min väska. Jag kunde bära den till bussen och sedan sätta mig på ett säte och åka hem. Det enda som gnagde i mig var att jag antagligen inte kommer tillbaka nästa år. Jag är med största sannolikhet i Taizé, och Dan kommer få hantera 95:orna själv. Jag fällde en tår för att livet alltid rör sig. Ingenting står någonsin stilla.

Jag har slagits av tanken att hela livet känns som om man knyter ihop lösa trådar. Jag trodde att det kanske bara var trean i gymnasiet. Eller när man tar aktiva steg för att lämna en depression. Men är det kanske så att hela livet är en resa från ett ställe till ett annat?
Att det konstant känns som om man lämnar saker och ting bakom sig?

Emil Jensen uttrycker det väldigt fint. Godnatt.

Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest-
Det som är statiskt eller det som tar slut.

Jag börjar tänka på vad som gläder mig mest-
Det som är evigt eller det som byts om.

1 comment:

Haje said...

Eller att man alltid har något framför sig, att se fram emot? Kram hjärtat